Det började så bra

Just innan berömde vi oss själva med att ha haft en riktigt bra vecka. Tänk så förståndiga vi hade varit, skrivit lappar och allt istället för att bråka. Sa vi och såg på varandra med varma ögon.

Lite senare, när vi satt och åt frukost sa Jenny åt mig att väcka Ville. Men jag ville vänta en stund. Varför, jo för att jag vet att särskilt vid vardagsfrukostar är det enklast, går det lite smidigare, om Alice och Ville äter var för sig. Och varför vet jag det - jo för att jag under de senaste åren varit med vid ganska många tillfällen, stunder som Jenny oftast har missat för att hon har sovit eller varit upptagen med annat. Därför ville jag vänta 5 minuter, för att undanröja en onödig konflikt.

Så förlåt mig, och förlåt Jenny för att hon klippte till, bättre först än inte alls. "Du ska väl vänta tills 5 minuter innan Ville ska gå eller kanske ännu bättre tills du själv gått", sa Jenny stenhårt och sarkastiskt. Ja vad ska man säga, hon vill inte ha några svar, har bestämt sig för den mest illvilliga tolkningen. Jag bli ledsen och ja, arg, men inte förrän nu, när Jenny bryter överenskommelsen och smäller till. Till råga på allt får jag rätt. Så fort Ville gått upp börjer han och Alice låta otrevliga mot varandra, och Jenny skäller på Alice. För Ville bär sällan skulden för någonting enligt Jenny, han är annorlunda, inte lik oss andra koleriker.

Att jag får rätt kan vi var ledsna för båda två, men det blir inte bättre att att också vi gläfser. Alice smäller i dörrar och är arg på Jenny och Ville. Jag hjälper henne att packa och försöker hitta vantar till Olle. Alice säger hejdå bara till Olle och mig. Jag och Olle går till dagis, Olle med omaka vantar. Det är måndag morgon.