Olles andra brev till farmor

Hej farmor Carin!

Nu när jag blivit lite äldre kanske det verkar märkligt att pappa för pennan, men det här kanske man kan säga är ett brev som jag skulle ha kunnat skriva, om jag kunde skriva. Förstår du? Jag gör det nästan. Och pappa har läst upp det för mig och jag tycker att det låter ok.

Ibland säger pappa att jag fått mammas starka snygga ben och hennes humor. Kanske är det så, i alla fall tycker jag om att skoja och ibland liksom luras lite och säga något som inte är sant bara för att testa om jag blir trodd. Men ibland är det ju så att en händelse blir roligt först i efterhand, som tex häromdagen när jag för ovanlighetens skull, det får jag erkänna, var ganska gnällig. Men jag kunde bara inte låta bli. Visst, jag förstår att de vuxna måste bestämma en del, men ibland blir det bara för mycket. Hur som helst, till slut tappade pappa tålamodet, det gör han ibland, även om han oftast är snäll och har mycket tid för mig. I alla fall, nu blev han arg och sa "att nu får det vara nog, grin-Pelle!”. Det var ordet han använde. Just då var det givetvis inte så kul, men dagen efter, på dagis vid samlingen berättade jag för de andra om händelsen som en rolig historia – för pappa hade i hastigheten sagt fel, jag heter ju Olle. Så varför Pelle? Pappa försvarade sig med att vuxna brukar säga grin-Olle till alla barn som är griniga, men det stämmer ju vanligtvis inte på mig, så därför blev det Grin-Pelle.

Ibland blir jag ledsen också. Jag förstår ganska mycket - ibland kanske de vuxna inte tror det - men bara för att jag gärna pratar om olika flygmaskiner och eldar under jorden, så finns det även andra saker jag förstår mig på, också sådant man inte kan prata om lika lätt. Riktigt ledsen blev jag när jag och pappa såg filmen Chaplins pojke. Den handlar om en liten kille som tas om hand om en, jag tror man kan säga luffare, spelad av Chaplin själv. Den lille och Chaplin har det först bra tillsammans, men sen kommer det några dumma farbröder som bestämmer att de inte får vara tillsammans längre. Det tyckte jag var väldigt jobbigt, jag försökte att inte gråta men det var för sorligt, tänk om dom aldrig mera skulle få träffas. Pappa försökte trösta mig och sa att allt skulle sluta bra, men det hjälpte inte, det där med att skiljas är jobbigt. Jag tänker också på Odysseus hund, Argos tror jag han hette, som hade väntat hela livet på att husse skulle komma hem. Men när de till sist träffades - det var hunden som var den första att känna igen Odysseus när han till slut kom hem till Itaka - så går han och dör på en gång. Det var ju som att skiljas fast tvärtom, eftersom de egentligen inte varit annat än ifrån varandra, och jag som ville att de skulle träffas hela tiden, det var så jag sa, "hela tiden". Förstår du? Så därför fick pappa inte läsa det kapitlet för mig.

Ibland kan man ju inte styra över sina känslor eller tankar, det är som jag förklarade för pappa hur det känns när man är mörkrädd, då kommer det som blixtar i hjärnan med läskiga tankar. För med hjärnan är det inte som med kroppen, den kan jag styra men tankeblixtar kan jag inte mota bort, dom kommer som dom vill, och särskilt när det börjar bli mörkt. När jag berättade det för pappa lät han mig ha det tänt tills jag somnade.

Och sen har vi ju det där med klättringen som jag tycker är så roligt. När jag och pappa är ute i parker eller egentligen var som helst, frågar jag ganska ofta om jag får göra det ena eller andra. Ibland vill jag också att pappa ska hjälpa mig, till exempel upp mot en avsats eller något liknande, men då säger pappa alltid att han egentligen aldrig hjälper mig just på det sättet, utan istället säger han nästan alltid "det du kan det får du". Ibland blir jag lite tjurig och undrar varför han inte kan lyfta upp mig mot den där förbaskade pinnen, men oftast biter jag ihop och försöker en gång till. Som härom dagen när jag ville upp på taket på en leksaksstuga kan man väl säga att det var, som står alldeles i närheten av mitt dagis. I alla fall, bredvid stugan står en lyktstolpe. Först frågade jag pappa om han inte kunde hjälpa mig upp på taket, men det ville han, som du kanske har anat, inte alls - "kan du så får du", sa han så klart, och pekade menande mot lyktstolpen, och fortsatte att prata med en annan vuxen som var med. Han trodde nog inte att jag skulle klara det, men "plupp" som jag brukar säga, så hade jag kavat mig upp för halva lyktstolpen och kunde med en sista ansträngning häva mig upp på taket. De ni! Och när pappa vände sig om sa han "djäklar, du klarade det, vilken kille". Javisst tänkte jag, det jag klarar det får jag.

Vilka jag umgås med - på dagis är det många som jag gillar - du vet nog vilka jag menar, Ellen, Maja, Saga, Sander och några till. Fast det är klart, Sander är nog den jag leker mest med. Ofta kommer vi på egna små projekt, som tex när vi på dagis stora höstfest hade raketuppskjutning med våra små apor, de flög bredvid varandra högt, högt däruppe. Och sen har jag min stora vän Abukar, så här säger han alltid när vi ses, heej där är min kompis Olle!!! och så lyfter han mig högt upp i luften och pussar mig på kinden, och sen leker vi och skrattar mest hela tiden. Abukar är bra både på ställa frågor och på att lyssna, "är det så!" säger han ofta, det betyder att han förstår.

Kram från Olle!

Aspudden i oktober 2008

Brev till farmor

Hej bästa Farmor,

Man har sagt mig att du fyller år idag och därför vill jag gratulera dig så mycket, hurra, hurra! Hoppas du mår bra, du sover väl ordentligt!

Själv mår jag bara fin fint! Hösten har kommit och med den också vardagen, på gott och ont får man väl säga. Fast även om dagarna är sig ganska lika gillar jag som du vet det mesta. Mina föräldrar säger att jag lär mig nya saker hela tiden. Och jag försöker verkligen, och hela tiden, förstå vad de andra säger. Vad pratar ni om, frågar jag. Oftast svarar de snällt och försöker förklara, men ibland blir dom lite irriterade och säger att jag måste vänta.

Och igår kväll var det faktiskt en sak som jag inte alls förstod, fast pappa förklarade jättemånga gånger. Det var när vi läste en saga som heter Kattens skräck (och den var verkligen läskig måste jag säga). I slutet står det att katten, som fram tills nu varit rädd för hundar, följer med sin nyvunna hundkompis en bit på vägen till fjällen, för det var där den trivdes bäst. Det jag inte förstod var det där med bit – vadå bit, bet hunden katten? Nej, sa pappa, det betyder en liten, liten del. Jaha, sa jag, du menar att han bet katten lite grann? Nej, sa pappa och försökte förklara igen, fast med lite andra ord. Och så där höll vi på en lång stund, fram och tillbaks, tills pappa strök mig över pannan och sa att jag skulle släcka lampan. Jag gjorde som han sa, för jag var faktiskt väldigt trött, men jag låg ändå en lång stund och tänkte på skillnaden mellan bita och bit. Jag tror inte att pappa riktigt förstod vad jag menade.

Och sen har jag blivit ännu bättre på att klättra. Du kanske kommer ihåg den stora klätterställningen som vi brukar gå till ibland, den som ligger i Aspuddsparken. Tidigare kunde jag bara klättra upp på den ena stegen, men nu klarar jag även den andra. Jag såg att pappa tittade stolt på mig när jag med bara armkraft lyckades lyfta hela min kropp så att jag kunde nå upp till det första fotsteget. Förstår du vad jag menar? Nästa dag gjorde jag på samma sätt när mamma och Alice var med, och sen när vi kom hem hörde jag att dom ivrigt, nästan så att orden liksom snubblade över varandra, berättade för pappa att jag var så stark och kunde klättra så bra. Då log jag lite och pappa klappade mig på magen.

Ja, vad ska jag berätta mer. På dagis har jag börjat i en ny grupp som heter skalbaggen. Jag leker oftast med Maja, Sander och Ellen. De nya fröknarna verkar bra, fast vad som också är bra är att de gamla bekanta fröknaran fortfarande finns kvar runtomkring mig. När de vuxna (eller Alice) hämtar mig säger personalen alltid att allting varit bra, och det stämmer. Hemma vid middagen är det ofta någon som frågar vad jag fått till lunch, eller vem jag lekt med. Det tycker jag är ganska tråkiga frågor så jag svarar nästan alltid soppa. Då berättar jag hellre det där med att först blir vi stora, sen blir vi gamla och sen blir vi döda. Och sen blir vi nya. Det verkar på något sätt imponera på vuxna för när jag säger det tittar de väldigt uppmärksamt på mig, och får ett uttryck i ansikte som jag inte riktigt kan förklara, men jag tror att de tänker på något som de inte vill berätta om.

Men du förresten, det där med att jag ofta säger att jag ätit soppa till lunch betyder ju inte att jag inte är intresserad av mat. Som du säkert kommer ihåg gillar jag ganska många saker, och mycket. I förrgår på dagis åt jag (det berättade personalen för mamma) åtta potatisburgare (till och med flera än någon vuxen). Och igår fick jag en av mina favoriträtter – strömming, potatismos och sallad (shallad som jag säger). Fast jag var lite sur för jag inte blev tillfrågad om att vara med och laga, för jag brukar faktiskt få vara med. Men igår tittade jag på barnTV, och eftersom det verkar som att jag nuförtiden måste begränsa mitt TV-tittande kanske det var lika bra. Och dessutom gjorde pappa strömmingen i ugnen vilket ärligt talat inte blir lika bra som att steka i pannan.

Nå i alla fall, nu måste jag sluta, ska snart gå och bada. Och eftersom jag börjat ta av mig kläderna själv gäller det att vara ute i god tid. Särskilt mamma är inte så förtjust när saker och ting går för långsamt. Men som jag brukar säga, det gör intenting…
Nu ropas det på mig, så jag måste springa…hoppas vi ses snart! Och föresten, tack så mycket för pusslen, det med grodan och de andra figurerna är min favorit. Idag i alla fall. Hälsa Jörn så mycket!

Kram från Olle

PS Mamma, pappa, Alice och Ville hälsar!

Olles ordlista 2

vad vi nu göra? - vad ska vi göra, vad håller du på med?
mitt rumr - mitt rum
sitta asklar -jag vill sitta på dina axlar
glast - glass
peston -pesto
efterrätt
vill ha misk - jag vill ha fisk (strömming)
frushkosht - frukost
kan självdt - jag kan själv!
mystigt
annan pappa - Björn
gamla dagsi - Olles första dagis

Men ensammast är tigern i djungeln

"There is no greater solitude than of the samurai, unless perhaps it be that of the tiger in the jungle" (The book of Bushido).

Har äntligen fått tag i Melvilles "Le Samurai" nyutgiven i Criterion-serien, vilket inte är oväsentligt för det är nästan som att se filmen för första gången.

Samma lycka som första gången (i Lund tror jag det var) när jag hela den första halvtimmen mest satt och tänkte att det här är ju precis hur bra som helst, den har just det som gör en film bra. Och vad var det då?

I rollen som Jef Costello - den ensamme tigern - gör Alain Delon en av sina mer lyckade insatser, när han tigande och med smala läppar jagar längs Paris boulevarder. Costello är yrkesmördare och filmen börjar med att han på uppdrag skjuter en nattklubbsägare. Men han blir sedd och jagas till slut av både polisen och sina forna uppdragsgivare.

Låter det oemotståndligt? Kanske inte, men om ni kan tänka er Costellos sorgsna suddiga ansikte bakom en regnig bilframruta (jag säger inte vilken), skulle ni inte fortsätta titta?

Costello är först och främst en tragisk hjälte, och liksom de flesta av Melvilles huvudpersoner har han egentligen aldrig några val, han måste göra det enda han kan, följa sitt öde och något lyckligt slut kan det knappast bli frågan om. Costello blir förälskad i det enda vittnet till mordet, en nattklubbssångerska. När polisen förhör henne en första gång låter hon bli att ange honom, men allting är egentligen försent.

Eller som Costello själv uttrycker det "I never lose, not really".
Fast bara så länge han lever.

It gets lonely early doesn't it

Eller kanske börjar man bli gammal, eller kanske tom gubbig. Fyller snart 39, och då har man väl alla förutsättningar att bli gubbig. Men varför förfasa sig, varför inte bejaka de positiva sidorna. Det finns ju ett försonande drag hos det gubbiga som man borde lyfta fram, förmågan att se det positiva, den förmildrande omständigheten. Bara det inte blir för sentimentalt, för att knyta an till rubriken. Eller som min pappa sa om det han ogillar hos Frankie - kombinationen av det sentimentala och det brutala.

Men för att återgå till en annan positiv sak om gubbigheten - förmågan att rätt uppskatta vissa formuleringar som andra skulle uppfatta som enbart daterade, eller kanske rättare, inte uppfatta överhuvudtaget. Jag tänker på ett brev jag fick av min gode vän Anders där han kommenterar ett urval jazzlåtar han spelat in till mig som julgåva. Så här omnämner han spår 14: "Ulf Linde, en alldeles förträfflig vibrafonist i slutet av 40-talet och början av 50-talet." Om ni inte tycker att det är något särskilt med den meningen är det nog ingen idé att jag förklarar, men det är någonting med "en alldeles förträfflig" som slår an en viss ton. Kanske för att jag idag fyller 39.

En liknande känsla får jag när jag hör Victor Sjöström i rollen som Isac Borg i Bergmans Smultronstället. Bara sättet han uttalar "jag tar bilen" (till Lund) eller "skyldig till skuld" i en av de enastående drömsekvenserna där han får stå till svars för sin känslokyla och andra tillkortakommanden i livet. Det är så sorgligt och dråpligt och på samma gång uttalat på ett språk som inte talas längre.

Dubbelpublicering

Berättade för Jörgen igår om min lilla blogg, om vad vi gjorde där och så. Han lät inte så värst entusiastisk. - Jaså ni grälar på bloggen, har ni sex där också...

Well hell no, men det är ju faktiskt så att i den här genren är det sådana här okända bloggar som är intressanta. Och sen finns det såklart en del politiska bloggar som är intressanta, men det är en annan sak. Journalister däremot borde förbjudas att blogga, i alla fall kända journalister. Jag vill inte veta vilka Viggo träffade på den eller den restaurangen innan han cyklade ner till nästa utdelning av något pris eller annat firande. De borde skärpa sig och börja koncenterar sig mera på välgenomtänkta och innehållsrika artiklar. Inte hålla på att dubbelpublicera sig i tid och otid.

Visst det är väl bra att alla börjat skriva vad och var som helst, men till sist kan man ju undra vem som ska läsa skiten? Tycker att DN-journalisten Ola Larsmo fick till det ganska bra i sitt inlägg... Men som sagt ovanstående gäller framför allt kända journalister och andra som slarvar runt. Det gäller inte mindre kända journalister, särskilt inte YuSies Mathimmel som har en självklar tonträff, vad sägs om tex människor man undvikt att hälsa på idag. Gott så!

Afrodisiaka

Visst har han en ganska stor näsa? Jag ser Alex Gibneys dokumentär om Henry Kissinger som i sin tur är inspirerade av Hitchens anklagelseakt”The Trial of Henry Kissinger”. Både i filmen och i boken kan man säga att saken är biff redan från början, det är inte frågan om Kissinger kan anklagas utan för vad. Men där Hitchens ändå presenterar dokument som vi kan förhålla oss till och ta ställning till, så svävar filmen aldrig i minsta tvivel om att Kissinger var en bov från början till slut. Jag tycker nog att den skulle ha varit bättre om allting inte var uppenbart redan från början. Dessutom får ett antal personer som inte har så mycket med saken att göra spekulera i hur rädd Kissinger måste ha blivit när Pinochet arresterades. Ja och…? Det räcker väl med de fakta som finns i målet, om det nu finns någon lägg att gå till – de uppskjutna fredsförhandlingarna i Paris 1968, de planerade och vidtagna aktionerna i samband med kidnappningen och mordet på den chilenske generalen Schneider . Så läs först boken och se sedan filmen, om inte annat för alla de välkända bilderna på rad: Kissinger med presidenterna och Kissinger med brudarna: power is the ultimate afrodisiac. Fast konstigt nog så verkade näsan störst i början.

Den Jenny som jag känner

Det första jag tänkte berätta om var att även om Jenny var arg på mig och Ville i går kväll(för olika saker)så behövde hon väl inte utifrån någon slag rättvisetänkande eller kanske rättare dåligt samvete gentemot Ville, fara ut mot Olle också. Och ställa samma krav på honom som på Ville… Men hur som helst, sen kom jag på att jag heller ville säga något fint om Jenny.

För det första är hon ju min bästa älskade Jenny och den jag vill vara med. Den Jenny som jag känner är uttrycksfull, slagkraftig, ibland lite burdus, glad och väldigt snäll. Hon kan vara lite frånvarande ibland men det gör inget. Och sen är hon vacker, med känsliga näsborrar och nästan gråa lite runda ögon. Och sen går hon snabbast och snyggast av alla i hela Aspudden. Den Jenny som jag känner är inte särskilt lättimponerad, bryr sig sällsynt lite om makt och berömmelse. Jenny tycker verkligen att alla människor är värda lika mycket, hon kanske inte säger det med ord, men jag vet att det är så hon uppträder gentemot andra.

Ibland blir jag förvånad över att hon, som i bästa mening är så tuff, kan bli så sårad, för att inte säga stött, om jag inte håller med eller ifrågasätter. Men det finns kanske inget motsägelsefullt i det. Mitt bästa är när hon andas med näsan nära mig, när vi sitter nära varandra på en servering (man hör bättre då), eller när vi lagar mat eller pratar politik utan att bli osams (när vi pratar film eller någon artikel är vi nästan alltid sams även om vi inte tycker lika).
Så känner jag Jenny idag.