Men ensammast är tigern i djungeln

"There is no greater solitude than of the samurai, unless perhaps it be that of the tiger in the jungle" (The book of Bushido).

Har äntligen fått tag i Melvilles "Le Samurai" nyutgiven i Criterion-serien, vilket inte är oväsentligt för det är nästan som att se filmen för första gången.

Samma lycka som första gången (i Lund tror jag det var) när jag hela den första halvtimmen mest satt och tänkte att det här är ju precis hur bra som helst, den har just det som gör en film bra. Och vad var det då?

I rollen som Jef Costello - den ensamme tigern - gör Alain Delon en av sina mer lyckade insatser, när han tigande och med smala läppar jagar längs Paris boulevarder. Costello är yrkesmördare och filmen börjar med att han på uppdrag skjuter en nattklubbsägare. Men han blir sedd och jagas till slut av både polisen och sina forna uppdragsgivare.

Låter det oemotståndligt? Kanske inte, men om ni kan tänka er Costellos sorgsna suddiga ansikte bakom en regnig bilframruta (jag säger inte vilken), skulle ni inte fortsätta titta?

Costello är först och främst en tragisk hjälte, och liksom de flesta av Melvilles huvudpersoner har han egentligen aldrig några val, han måste göra det enda han kan, följa sitt öde och något lyckligt slut kan det knappast bli frågan om. Costello blir förälskad i det enda vittnet till mordet, en nattklubbssångerska. När polisen förhör henne en första gång låter hon bli att ange honom, men allting är egentligen försent.

Eller som Costello själv uttrycker det "I never lose, not really".
Fast bara så länge han lever.