Olles andra brev till farmor
Hej farmor Carin!
Nu när jag blivit lite äldre kanske det verkar märkligt att pappa för pennan, men det här kanske man kan säga är ett brev som jag skulle ha kunnat skriva, om jag kunde skriva. Förstår du? Jag gör det nästan. Och pappa har läst upp det för mig och jag tycker att det låter ok.
Ibland säger pappa att jag fått mammas starka snygga ben och hennes humor. Kanske är det så, i alla fall tycker jag om att skoja och ibland liksom luras lite och säga något som inte är sant bara för att testa om jag blir trodd. Men ibland är det ju så att en händelse blir roligt först i efterhand, som tex häromdagen när jag för ovanlighetens skull, det får jag erkänna, var ganska gnällig. Men jag kunde bara inte låta bli. Visst, jag förstår att de vuxna måste bestämma en del, men ibland blir det bara för mycket. Hur som helst, till slut tappade pappa tålamodet, det gör han ibland, även om han oftast är snäll och har mycket tid för mig. I alla fall, nu blev han arg och sa "att nu får det vara nog, grin-Pelle!”. Det var ordet han använde. Just då var det givetvis inte så kul, men dagen efter, på dagis vid samlingen berättade jag för de andra om händelsen som en rolig historia – för pappa hade i hastigheten sagt fel, jag heter ju Olle. Så varför Pelle? Pappa försvarade sig med att vuxna brukar säga grin-Olle till alla barn som är griniga, men det stämmer ju vanligtvis inte på mig, så därför blev det Grin-Pelle.
Ibland blir jag ledsen också. Jag förstår ganska mycket - ibland kanske de vuxna inte tror det - men bara för att jag gärna pratar om olika flygmaskiner och eldar under jorden, så finns det även andra saker jag förstår mig på, också sådant man inte kan prata om lika lätt. Riktigt ledsen blev jag när jag och pappa såg filmen Chaplins pojke. Den handlar om en liten kille som tas om hand om en, jag tror man kan säga luffare, spelad av Chaplin själv. Den lille och Chaplin har det först bra tillsammans, men sen kommer det några dumma farbröder som bestämmer att de inte får vara tillsammans längre. Det tyckte jag var väldigt jobbigt, jag försökte att inte gråta men det var för sorligt, tänk om dom aldrig mera skulle få träffas. Pappa försökte trösta mig och sa att allt skulle sluta bra, men det hjälpte inte, det där med att skiljas är jobbigt. Jag tänker också på Odysseus hund, Argos tror jag han hette, som hade väntat hela livet på att husse skulle komma hem. Men när de till sist träffades - det var hunden som var den första att känna igen Odysseus när han till slut kom hem till Itaka - så går han och dör på en gång. Det var ju som att skiljas fast tvärtom, eftersom de egentligen inte varit annat än ifrån varandra, och jag som ville att de skulle träffas hela tiden, det var så jag sa, "hela tiden". Förstår du? Så därför fick pappa inte läsa det kapitlet för mig.
Ibland kan man ju inte styra över sina känslor eller tankar, det är som jag förklarade för pappa hur det känns när man är mörkrädd, då kommer det som blixtar i hjärnan med läskiga tankar. För med hjärnan är det inte som med kroppen, den kan jag styra men tankeblixtar kan jag inte mota bort, dom kommer som dom vill, och särskilt när det börjar bli mörkt. När jag berättade det för pappa lät han mig ha det tänt tills jag somnade.
Och sen har vi ju det där med klättringen som jag tycker är så roligt. När jag och pappa är ute i parker eller egentligen var som helst, frågar jag ganska ofta om jag får göra det ena eller andra. Ibland vill jag också att pappa ska hjälpa mig, till exempel upp mot en avsats eller något liknande, men då säger pappa alltid att han egentligen aldrig hjälper mig just på det sättet, utan istället säger han nästan alltid "det du kan det får du". Ibland blir jag lite tjurig och undrar varför han inte kan lyfta upp mig mot den där förbaskade pinnen, men oftast biter jag ihop och försöker en gång till. Som härom dagen när jag ville upp på taket på en leksaksstuga kan man väl säga att det var, som står alldeles i närheten av mitt dagis. I alla fall, bredvid stugan står en lyktstolpe. Först frågade jag pappa om han inte kunde hjälpa mig upp på taket, men det ville han, som du kanske har anat, inte alls - "kan du så får du", sa han så klart, och pekade menande mot lyktstolpen, och fortsatte att prata med en annan vuxen som var med. Han trodde nog inte att jag skulle klara det, men "plupp" som jag brukar säga, så hade jag kavat mig upp för halva lyktstolpen och kunde med en sista ansträngning häva mig upp på taket. De ni! Och när pappa vände sig om sa han "djäklar, du klarade det, vilken kille". Javisst tänkte jag, det jag klarar det får jag.
Vilka jag umgås med - på dagis är det många som jag gillar - du vet nog vilka jag menar, Ellen, Maja, Saga, Sander och några till. Fast det är klart, Sander är nog den jag leker mest med. Ofta kommer vi på egna små projekt, som tex när vi på dagis stora höstfest hade raketuppskjutning med våra små apor, de flög bredvid varandra högt, högt däruppe. Och sen har jag min stora vän Abukar, så här säger han alltid när vi ses, heej där är min kompis Olle!!! och så lyfter han mig högt upp i luften och pussar mig på kinden, och sen leker vi och skrattar mest hela tiden. Abukar är bra både på ställa frågor och på att lyssna, "är det så!" säger han ofta, det betyder att han förstår.
Kram från Olle!
Aspudden i oktober 2008
Nu när jag blivit lite äldre kanske det verkar märkligt att pappa för pennan, men det här kanske man kan säga är ett brev som jag skulle ha kunnat skriva, om jag kunde skriva. Förstår du? Jag gör det nästan. Och pappa har läst upp det för mig och jag tycker att det låter ok.
Ibland säger pappa att jag fått mammas starka snygga ben och hennes humor. Kanske är det så, i alla fall tycker jag om att skoja och ibland liksom luras lite och säga något som inte är sant bara för att testa om jag blir trodd. Men ibland är det ju så att en händelse blir roligt först i efterhand, som tex häromdagen när jag för ovanlighetens skull, det får jag erkänna, var ganska gnällig. Men jag kunde bara inte låta bli. Visst, jag förstår att de vuxna måste bestämma en del, men ibland blir det bara för mycket. Hur som helst, till slut tappade pappa tålamodet, det gör han ibland, även om han oftast är snäll och har mycket tid för mig. I alla fall, nu blev han arg och sa "att nu får det vara nog, grin-Pelle!”. Det var ordet han använde. Just då var det givetvis inte så kul, men dagen efter, på dagis vid samlingen berättade jag för de andra om händelsen som en rolig historia – för pappa hade i hastigheten sagt fel, jag heter ju Olle. Så varför Pelle? Pappa försvarade sig med att vuxna brukar säga grin-Olle till alla barn som är griniga, men det stämmer ju vanligtvis inte på mig, så därför blev det Grin-Pelle.
Ibland blir jag ledsen också. Jag förstår ganska mycket - ibland kanske de vuxna inte tror det - men bara för att jag gärna pratar om olika flygmaskiner och eldar under jorden, så finns det även andra saker jag förstår mig på, också sådant man inte kan prata om lika lätt. Riktigt ledsen blev jag när jag och pappa såg filmen Chaplins pojke. Den handlar om en liten kille som tas om hand om en, jag tror man kan säga luffare, spelad av Chaplin själv. Den lille och Chaplin har det först bra tillsammans, men sen kommer det några dumma farbröder som bestämmer att de inte får vara tillsammans längre. Det tyckte jag var väldigt jobbigt, jag försökte att inte gråta men det var för sorligt, tänk om dom aldrig mera skulle få träffas. Pappa försökte trösta mig och sa att allt skulle sluta bra, men det hjälpte inte, det där med att skiljas är jobbigt. Jag tänker också på Odysseus hund, Argos tror jag han hette, som hade väntat hela livet på att husse skulle komma hem. Men när de till sist träffades - det var hunden som var den första att känna igen Odysseus när han till slut kom hem till Itaka - så går han och dör på en gång. Det var ju som att skiljas fast tvärtom, eftersom de egentligen inte varit annat än ifrån varandra, och jag som ville att de skulle träffas hela tiden, det var så jag sa, "hela tiden". Förstår du? Så därför fick pappa inte läsa det kapitlet för mig.
Ibland kan man ju inte styra över sina känslor eller tankar, det är som jag förklarade för pappa hur det känns när man är mörkrädd, då kommer det som blixtar i hjärnan med läskiga tankar. För med hjärnan är det inte som med kroppen, den kan jag styra men tankeblixtar kan jag inte mota bort, dom kommer som dom vill, och särskilt när det börjar bli mörkt. När jag berättade det för pappa lät han mig ha det tänt tills jag somnade.
Och sen har vi ju det där med klättringen som jag tycker är så roligt. När jag och pappa är ute i parker eller egentligen var som helst, frågar jag ganska ofta om jag får göra det ena eller andra. Ibland vill jag också att pappa ska hjälpa mig, till exempel upp mot en avsats eller något liknande, men då säger pappa alltid att han egentligen aldrig hjälper mig just på det sättet, utan istället säger han nästan alltid "det du kan det får du". Ibland blir jag lite tjurig och undrar varför han inte kan lyfta upp mig mot den där förbaskade pinnen, men oftast biter jag ihop och försöker en gång till. Som härom dagen när jag ville upp på taket på en leksaksstuga kan man väl säga att det var, som står alldeles i närheten av mitt dagis. I alla fall, bredvid stugan står en lyktstolpe. Först frågade jag pappa om han inte kunde hjälpa mig upp på taket, men det ville han, som du kanske har anat, inte alls - "kan du så får du", sa han så klart, och pekade menande mot lyktstolpen, och fortsatte att prata med en annan vuxen som var med. Han trodde nog inte att jag skulle klara det, men "plupp" som jag brukar säga, så hade jag kavat mig upp för halva lyktstolpen och kunde med en sista ansträngning häva mig upp på taket. De ni! Och när pappa vände sig om sa han "djäklar, du klarade det, vilken kille". Javisst tänkte jag, det jag klarar det får jag.
Vilka jag umgås med - på dagis är det många som jag gillar - du vet nog vilka jag menar, Ellen, Maja, Saga, Sander och några till. Fast det är klart, Sander är nog den jag leker mest med. Ofta kommer vi på egna små projekt, som tex när vi på dagis stora höstfest hade raketuppskjutning med våra små apor, de flög bredvid varandra högt, högt däruppe. Och sen har jag min stora vän Abukar, så här säger han alltid när vi ses, heej där är min kompis Olle!!! och så lyfter han mig högt upp i luften och pussar mig på kinden, och sen leker vi och skrattar mest hela tiden. Abukar är bra både på ställa frågor och på att lyssna, "är det så!" säger han ofta, det betyder att han förstår.
Kram från Olle!
Aspudden i oktober 2008
posted by Sixten at 2:36 AM
2 comments
