Brev till farmor

Hej bästa Farmor,

Man har sagt mig att du fyller år idag och därför vill jag gratulera dig så mycket, hurra, hurra! Hoppas du mår bra, du sover väl ordentligt!

Själv mår jag bara fin fint! Hösten har kommit och med den också vardagen, på gott och ont får man väl säga. Fast även om dagarna är sig ganska lika gillar jag som du vet det mesta. Mina föräldrar säger att jag lär mig nya saker hela tiden. Och jag försöker verkligen, och hela tiden, förstå vad de andra säger. Vad pratar ni om, frågar jag. Oftast svarar de snällt och försöker förklara, men ibland blir dom lite irriterade och säger att jag måste vänta.

Och igår kväll var det faktiskt en sak som jag inte alls förstod, fast pappa förklarade jättemånga gånger. Det var när vi läste en saga som heter Kattens skräck (och den var verkligen läskig måste jag säga). I slutet står det att katten, som fram tills nu varit rädd för hundar, följer med sin nyvunna hundkompis en bit på vägen till fjällen, för det var där den trivdes bäst. Det jag inte förstod var det där med bit – vadå bit, bet hunden katten? Nej, sa pappa, det betyder en liten, liten del. Jaha, sa jag, du menar att han bet katten lite grann? Nej, sa pappa och försökte förklara igen, fast med lite andra ord. Och så där höll vi på en lång stund, fram och tillbaks, tills pappa strök mig över pannan och sa att jag skulle släcka lampan. Jag gjorde som han sa, för jag var faktiskt väldigt trött, men jag låg ändå en lång stund och tänkte på skillnaden mellan bita och bit. Jag tror inte att pappa riktigt förstod vad jag menade.

Och sen har jag blivit ännu bättre på att klättra. Du kanske kommer ihåg den stora klätterställningen som vi brukar gå till ibland, den som ligger i Aspuddsparken. Tidigare kunde jag bara klättra upp på den ena stegen, men nu klarar jag även den andra. Jag såg att pappa tittade stolt på mig när jag med bara armkraft lyckades lyfta hela min kropp så att jag kunde nå upp till det första fotsteget. Förstår du vad jag menar? Nästa dag gjorde jag på samma sätt när mamma och Alice var med, och sen när vi kom hem hörde jag att dom ivrigt, nästan så att orden liksom snubblade över varandra, berättade för pappa att jag var så stark och kunde klättra så bra. Då log jag lite och pappa klappade mig på magen.

Ja, vad ska jag berätta mer. På dagis har jag börjat i en ny grupp som heter skalbaggen. Jag leker oftast med Maja, Sander och Ellen. De nya fröknarna verkar bra, fast vad som också är bra är att de gamla bekanta fröknaran fortfarande finns kvar runtomkring mig. När de vuxna (eller Alice) hämtar mig säger personalen alltid att allting varit bra, och det stämmer. Hemma vid middagen är det ofta någon som frågar vad jag fått till lunch, eller vem jag lekt med. Det tycker jag är ganska tråkiga frågor så jag svarar nästan alltid soppa. Då berättar jag hellre det där med att först blir vi stora, sen blir vi gamla och sen blir vi döda. Och sen blir vi nya. Det verkar på något sätt imponera på vuxna för när jag säger det tittar de väldigt uppmärksamt på mig, och får ett uttryck i ansikte som jag inte riktigt kan förklara, men jag tror att de tänker på något som de inte vill berätta om.

Men du förresten, det där med att jag ofta säger att jag ätit soppa till lunch betyder ju inte att jag inte är intresserad av mat. Som du säkert kommer ihåg gillar jag ganska många saker, och mycket. I förrgår på dagis åt jag (det berättade personalen för mamma) åtta potatisburgare (till och med flera än någon vuxen). Och igår fick jag en av mina favoriträtter – strömming, potatismos och sallad (shallad som jag säger). Fast jag var lite sur för jag inte blev tillfrågad om att vara med och laga, för jag brukar faktiskt få vara med. Men igår tittade jag på barnTV, och eftersom det verkar som att jag nuförtiden måste begränsa mitt TV-tittande kanske det var lika bra. Och dessutom gjorde pappa strömmingen i ugnen vilket ärligt talat inte blir lika bra som att steka i pannan.

Nå i alla fall, nu måste jag sluta, ska snart gå och bada. Och eftersom jag börjat ta av mig kläderna själv gäller det att vara ute i god tid. Särskilt mamma är inte så förtjust när saker och ting går för långsamt. Men som jag brukar säga, det gör intenting…
Nu ropas det på mig, så jag måste springa…hoppas vi ses snart! Och föresten, tack så mycket för pusslen, det med grodan och de andra figurerna är min favorit. Idag i alla fall. Hälsa Jörn så mycket!

Kram från Olle

PS Mamma, pappa, Alice och Ville hälsar!