It gets lonely early doesn't it

Eller kanske börjar man bli gammal, eller kanske tom gubbig. Fyller snart 39, och då har man väl alla förutsättningar att bli gubbig. Men varför förfasa sig, varför inte bejaka de positiva sidorna. Det finns ju ett försonande drag hos det gubbiga som man borde lyfta fram, förmågan att se det positiva, den förmildrande omständigheten. Bara det inte blir för sentimentalt, för att knyta an till rubriken. Eller som min pappa sa om det han ogillar hos Frankie - kombinationen av det sentimentala och det brutala.

Men för att återgå till en annan positiv sak om gubbigheten - förmågan att rätt uppskatta vissa formuleringar som andra skulle uppfatta som enbart daterade, eller kanske rättare, inte uppfatta överhuvudtaget. Jag tänker på ett brev jag fick av min gode vän Anders där han kommenterar ett urval jazzlåtar han spelat in till mig som julgåva. Så här omnämner han spår 14: "Ulf Linde, en alldeles förträfflig vibrafonist i slutet av 40-talet och början av 50-talet." Om ni inte tycker att det är något särskilt med den meningen är det nog ingen idé att jag förklarar, men det är någonting med "en alldeles förträfflig" som slår an en viss ton. Kanske för att jag idag fyller 39.

En liknande känsla får jag när jag hör Victor Sjöström i rollen som Isac Borg i Bergmans Smultronstället. Bara sättet han uttalar "jag tar bilen" (till Lund) eller "skyldig till skuld" i en av de enastående drömsekvenserna där han får stå till svars för sin känslokyla och andra tillkortakommanden i livet. Det är så sorgligt och dråpligt och på samma gång uttalat på ett språk som inte talas längre.