Dubbelpublicering

Berättade för Jörgen igår om min lilla blogg, om vad vi gjorde där och så. Han lät inte så värst entusiastisk. - Jaså ni grälar på bloggen, har ni sex där också...

Well hell no, men det är ju faktiskt så att i den här genren är det sådana här okända bloggar som är intressanta. Och sen finns det såklart en del politiska bloggar som är intressanta, men det är en annan sak. Journalister däremot borde förbjudas att blogga, i alla fall kända journalister. Jag vill inte veta vilka Viggo träffade på den eller den restaurangen innan han cyklade ner till nästa utdelning av något pris eller annat firande. De borde skärpa sig och börja koncenterar sig mera på välgenomtänkta och innehållsrika artiklar. Inte hålla på att dubbelpublicera sig i tid och otid.

Visst det är väl bra att alla börjat skriva vad och var som helst, men till sist kan man ju undra vem som ska läsa skiten? Tycker att DN-journalisten Ola Larsmo fick till det ganska bra i sitt inlägg... Men som sagt ovanstående gäller framför allt kända journalister och andra som slarvar runt. Det gäller inte mindre kända journalister, särskilt inte YuSies Mathimmel som har en självklar tonträff, vad sägs om tex människor man undvikt att hälsa på idag. Gott så!

Afrodisiaka

Visst har han en ganska stor näsa? Jag ser Alex Gibneys dokumentär om Henry Kissinger som i sin tur är inspirerade av Hitchens anklagelseakt”The Trial of Henry Kissinger”. Både i filmen och i boken kan man säga att saken är biff redan från början, det är inte frågan om Kissinger kan anklagas utan för vad. Men där Hitchens ändå presenterar dokument som vi kan förhålla oss till och ta ställning till, så svävar filmen aldrig i minsta tvivel om att Kissinger var en bov från början till slut. Jag tycker nog att den skulle ha varit bättre om allting inte var uppenbart redan från början. Dessutom får ett antal personer som inte har så mycket med saken att göra spekulera i hur rädd Kissinger måste ha blivit när Pinochet arresterades. Ja och…? Det räcker väl med de fakta som finns i målet, om det nu finns någon lägg att gå till – de uppskjutna fredsförhandlingarna i Paris 1968, de planerade och vidtagna aktionerna i samband med kidnappningen och mordet på den chilenske generalen Schneider . Så läs först boken och se sedan filmen, om inte annat för alla de välkända bilderna på rad: Kissinger med presidenterna och Kissinger med brudarna: power is the ultimate afrodisiac. Fast konstigt nog så verkade näsan störst i början.

Den Jenny som jag känner

Det första jag tänkte berätta om var att även om Jenny var arg på mig och Ville i går kväll(för olika saker)så behövde hon väl inte utifrån någon slag rättvisetänkande eller kanske rättare dåligt samvete gentemot Ville, fara ut mot Olle också. Och ställa samma krav på honom som på Ville… Men hur som helst, sen kom jag på att jag heller ville säga något fint om Jenny.

För det första är hon ju min bästa älskade Jenny och den jag vill vara med. Den Jenny som jag känner är uttrycksfull, slagkraftig, ibland lite burdus, glad och väldigt snäll. Hon kan vara lite frånvarande ibland men det gör inget. Och sen är hon vacker, med känsliga näsborrar och nästan gråa lite runda ögon. Och sen går hon snabbast och snyggast av alla i hela Aspudden. Den Jenny som jag känner är inte särskilt lättimponerad, bryr sig sällsynt lite om makt och berömmelse. Jenny tycker verkligen att alla människor är värda lika mycket, hon kanske inte säger det med ord, men jag vet att det är så hon uppträder gentemot andra.

Ibland blir jag förvånad över att hon, som i bästa mening är så tuff, kan bli så sårad, för att inte säga stött, om jag inte håller med eller ifrågasätter. Men det finns kanske inget motsägelsefullt i det. Mitt bästa är när hon andas med näsan nära mig, när vi sitter nära varandra på en servering (man hör bättre då), eller när vi lagar mat eller pratar politik utan att bli osams (när vi pratar film eller någon artikel är vi nästan alltid sams även om vi inte tycker lika).
Så känner jag Jenny idag.